Manifest med glimten i ögat?

”Den skönlitterära prosans obegränsade potential gör den till en unik konstform. Vi tänker aldrig sälja ut den, aldrig heller överge den, aldrig heller gå vilse i den. Vi vill skriva romaner som blir lästa. Vi vill göra 2010-talet till ett berättandets decennium.”

Så avslutar några författare sitt Manifest för ett nytt litterärt decennium. I tio punkter sammanfattar de hur de ser sitt författarskap och vad de aldrig kommer att göra. Det är bra punkter och jag log igenkännande ett flertal gånger. Mångfalden behövs och jag håller med om att det är för mycket fokus på bland annat deckargenren i svensk litteratur.

Saxat ur manifestet:

Vi lovar att aldrig skriva böcker om unga shoppande kvinnor i storstadsmiljö helt upptagna av kärleksaffärer och märkesvaror. Vi lovar också att aldrig – inte ens under pseudonym – skriva romaner om kommissarier eller journalister som löser mordgåtor på Öland eller Gotland eller i Skåne, Bohuslän, Närke, Västergötland, Östergötland, Uppland, Sörmland eller andra svenska landskap.

Vi lovar att aldrig förpacka våra osorterade texter i en pappkartong eller skriva en roman som bara består av en etthundra sidor lång mening.

Vi lovar att aldrig ­publicera våra egna eller andras dagböcker.

Vi lovar att aldrig förse en illa förklädd debattbok med underrubriken ”Roman”.

och kanske det viktigaste av allt:

Vi vill skriva romaner som utan konstnärliga eftergifter vill nå ut till största möjliga ­läsekrets och som kommunicerar, berör, ­oroar, förströr och engagerar. Vi vill skriva prosa som är influerad av epik – inte av lyrik. Vi vill fortsätta i den svenska romantradition­ som har upprätthållits av författare som Selma Lagerlöf, Hjalmar Söderberg, Moa Martinson, Pär Lagerkvist, Vilhelm Moberg, Eyvind Johnson, Karin Boye, Stig Dagerman, Sara Lidman, Sven Delblanc, Elsie Johansson,­ Kerstin Ekman, Lars Gustafsson och Inger Alfvén.

Ganska fyndigt tycker jag! Läs hela manifestet här.