Då, nu och sedan

Inspirerad av Emily i L M Montgomerys böcker skrev jag som femtonåring ett brev till mig själv att öppnas tio år senare. Året var 1989 och 1999 öppnade jag brevet. Precis som i Emilys brev ramlade det ut en torkad ros och brevet doftade sommar. Jag var 25 år, hade just varit i Kenya och skrivit mitt examensarbete och nu skulle jag börja arbeta som lärare.

I brevet talade mitt femtonåriga jag till mig. En försiktig flicka som just bytt ut glasögonen mot linser och var väldigt nöjd med det. En flicka som önskade att hon vågade ta mer plats och höja sin röst lite mer. En flicka som drömde om resor och ett spännande jobb. Femtonåringen hade satt upp tre mål som hon hoppades att tjugofemåringen hade uppnått:

1. Studera i Oxford. Det hade jag inte gjort, men väl en termin på Sussex University i Brighton. Jag ansökte om en utbytestermin i Skottland också, men tackade nej för att stanna hemma hos min dåvarande pojkvän som jag var allt för beroende av. En av de få saker jag ångrar i mitt liv.

2. Jag skulle bli journalist. Så blev det inte utan jag blev som sagt lärare istället. Ångrar jag mig. Nej, faktiskt inte även om jag fortfarande älskar att skriva. Bloggen är en bra kanal att öva upp tempot i skrivandet.

3. Jag skulle åka till Australien och krama en koala. 1999 var resan till Australien, Nya Zeeland och Asien bokad. Någon koala kramade jag dock inte. Tyckte grymt synd om det stackars trötta exemplaret som tvingades krama turister och vägrade betala för det.

Jag var inte gift och hade inga barn och det önskade jag som 15-åring inte heller att jag skulle ha. Inte heller tjugofemåringen var sugen på barn, men giftemål hade vi börjat prata om lite löst. Det dröjde bara två år.

Tjugofemårigen var ganska mycket säkrare på sig själv än femtonåringen, men fortfarande väldigt upptagen av vad andra tyckte om henne och väldigt mån om att bli accepterad och omtyckt.

Jag önskar att tjugofemåringen hade skrivit ett brev till den trettiofemåring jag är idag. Vad hade hon skrivit? Troligen om bröllop och barn och hon hade nog undrat om trettiofemåringen hade vågat att bli fru och mamma. Hon hade också hoppats att trettiofemåringen bott och jobbat utomlands och att hon inte fallit i svenssonfällan och skaffat hus. Hon undrade nog också om trettiofemåringen fortfarande var lärare.

Kanske hade mitt yngre jag blivit besviken på att jag nu bor i ett litet rött hus en bra bit från stan dit bara grusvägar går. Samtidigt hade hon nog blivit glad att säkerheten hos mig  och även käften större. Det är få som sätter sig på mig nu även om jag fortfarande kämpar mot den duktiga flickan inom mig.

Jag har inte jobbat utomlands och vet inte om jag känner för det längre. Rest har jag dock gjort rätt mycket och planerar nu en längre resa med grabbarna. Det känns viktigt att den blir av.

Vad önskar jag då av mitt jag om tio år? Då är jag 45 år, hjälp det låter gammalt. Då har jag två tonåringar hemma och jag hoppas att vi bor kvar i vårt hus, men att det är större än nu. Jag hoppas att mina tonåringar inte tycker att jag är totalt dum i huvudet utan att jag faktiskt kan få en kram då och då.

Jag önskar att jag och maken överlevt de jobbiga småbarnsåren med vår relation hyfsat intakt. Jag önskar att vi låtit den andre utvecklas i den riktning som behövts för välbefinnande. Jag önskar att vi fortsatt resa och att vi upplevt en massa spännande med våra pojkar.

Jag önskar att jag bara arbetar som lärare om jag fortfarande trivs med det. Kanske har jag tagit steget till lärarutbildningen för att undervisa lärarstuderande. Kanske har jag gjort världens bästa läromedel. Jag hoppas i alla fall att jag inte är en trött och bitter lärare som sitter och gnäller över alla hemska tonåringar. Och om jag mot förmodan gör det hoppas jag att någon säger till mig att skaffa ett nytt jobb.

Detta inlägg publicerades i Böcker, Funderingar och märktes , . Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Då, nu och sedan

  1. Fröken T skriver:

    Jag önskar att jag hade gjort det samma, fast jag tror inte att mitt femtonåriga ”jag” hade varit lika precis i sina mål som du var när du var femton.

  2. Lilla O skriver:

    När jag var 15 ville jag bara bli vuxen, antar att det är därför mina drömmar var ganska konkreta. Jag var vuxnare som femtonåring än som tjugofemåring på många sätt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s